Nu börjar livet...

Det ekade inte tomt här inne först för att bebis hade kommit. Vi hade istället fina sommar- och semesterdagar i väntan på att bebis skulle komma. Den 6 juli var beräknat datum för vår lilla Böna och därefter gick vi formellt över tiden.

Det kändes dock aldrig särskilt ansträngande att gå över tiden. Jag hade förväntat mig att varje dag över tiden skulle kännas ungefär lika lång som hela graviditeten. Men så var det inte.

Fortfarande så njöt jag nästan mer än vad jag gjort tidigare och var också mer avslappnad än jag varit tidigare.

Sedan hade det nog också mycket att göra med att Skrutten gick på semester och vi fick tid tillsammans. Det var ju samtidigt sommar så vi kunde åka och bada och äta både frukost och middag utomhus.

Och inte kände jag någonting alls. Bönan verkade ha det alldeles förträffligt i magen och inte minsta lilla känning. (Tro mig ett flertal telefonsamtal och sms fick svaren "Nej ingenting ännu, inga känningar heller...").

Faktum är att vi var just på stranden den dagen när Bönan bestämde sig för att det var dags att titta ut.

Fredagen den 12 juli drog det sedan igång. Detta var den första dagen som jag faktiskt hade lite av de där "känningarna" och den första gången som jag själv kände nu kan det faktiskt vara på gång.

Och det var det. Det kommer en längre version senare men från det att Bönan bestämde sig för att det var dags att börja bege sig ut till den stora världen så var det bara några timmar tills att hon faktiskt var hos oss.

Klockan 00.13 den 13 juli kom vår efterlängtade dotter till oss.

Efter en förlossning som måste beskrivas som en drömförlossning där allting gick som på räls.

Dagarna som har gått nu har vi utnyttjat till fullo med att stanna i den där berömda bubblan. Vi har bokstavligen talat stängt in oss i bubblan och bara njutit, gosat, lärt känna och älskat.

För vilken kärlek det är. Den kärleken som vi känner till vår dotter och till vår lilla familj är det största som vi någonsin känt. I timmar kan vi ligga och bara titta på henne. Hennes perfekta små händer, fötter, ansikte, uttryck och mörka lockar i nacken.

Tårarna rinner ner för mina kinder nu för att jag gör ett försök att beskriva hur det känns. För det går inte, tror jag inte, att beskriva.

Bland allt det här stora som har hänt oss och som nu händer oss vill jag också tacka min älskade Skrutten. Att jag får äran att leva tillsammans med denna fantastiska man är helt otroligt. Det som han har gjort för mig, vår dotter och vår lilla familj från förlossningen till dagarna här efter är makalöst och jag kommer kanske aldrig kunna tacka honom för tillräckligt. Han har för alltid mitt hjärta och jag älskar honom härifrån och till evigheten.

Välkommen till världen vår älskade dotter - du är tveklöst det finaste vi någonsin skådat och absolut det bästa och största vi lyckats skapa.